Åter till startsidan
	musik
	Don't be a looser - turn into a blueser är nog det bästa sättet att beskriva mitt musikintresse. Om bluesen är ett smalt område i hela musikvärlden är i alla fall favoriterna många. Jag tycker bäst om ganska rå och tung elektrifierad blues, och det finns verkligen rätt mycket att välja bland. Men ibland behövs även några gamla akustiska låtar för att sätta fart på känslorna. Eftersom jag själv sliter i strängarna ibland är de flesta gitarrister och längst fram på listan finns naturligtvis Robert Johnson. Inte den första musikern från Mississippideltat, men den första legenden. En unik spelstil och bara 29 låtar som alla har kopierats av ett oändligt antal artister. Jag undrar hur många musiker eller låtar vi haft om Robert inte funnits. Listan skulle förmodligen inte bli lång. Av de mer moderna men som ju i dag inte finns med oss längre vill jag börja med min stora idol Mike Bloomfield. Fantastisk gitarrist med en väldigt personlig spelstil. Jag lyssnar ofta på någon av liveversionerna av Blues On A West Side. Här finns Mikes typiska gitarrspel, Nick Gravenites fantastiska sång och allt backat av ett tätt band i bland andra en liveupptagning från Billy Grahams Fillmore West.
	Gruppen "kungar", alltså B.B., Freddy och Albert Kingär en riktigt tung trio med lite olika inriktning, men spelar huvudsakligen blues från Mississippi. B.B. King blev ju mest känd, men jag tycker faktiskt mycket om att lyssna på låtar med Albert King. Härlig röst och en rätt personlig spelstil och Cadillac Assembly Line, Born Under A Bad Sign och natuligtvis Laundromat Blues är ba exempel på typiska Albert King-låtar.
	Texasbluesen får representeras av Steive-Ray Vaughan och Johnny Winter. SRV med en nästan glödande greppbräda och man ska helst lyssna på liveinspelningar. Pride And Joy, helst unplugged versioner, men även Texas Flood och Crossfire måste nämnas. Egentligen är det livematerialet värt att lyssna på. Johhny, bara skinn och ben, men med en enorm röst och fantastiska fingrar. Spelar ofta Black Jack Game, helst med hög volym,  men även här är det mesta bra. Och har man honom med på favoritlistan måste man också se dokumentärfilmen Down And Dirty, inspelad inte så långt innan han gick bort.
	Ja listan kan bli väldigt lång för de var ju så många och så bra, men det behövs massor med utrymme om jag ska räkna upp alla favoriterna.
	Bland de som fortfarande står p benen vill jag nämna Buddy Guy, storspexaren med en rad både råa och känslosamma låtar. Med Buddy på scenen kan nästan vad som helst hända och Rovert Cray sa en gång att när man spelar med Buddy måste man vara på helspänn hela tiden. Keb Moe, mycket driven slidespelare och gärna tillsammans med Taj Mahal, har gjort en hel del fantastiska spelningar. Koko Taylor, bluesladyn med järnrösten och en lång rad riktigt härliga låtar och naturligtvis Joe Bonamassa som verkligen kan prestera både med fingrarna och rösten. Båda finns högt upp bland favoriterna. Nick Gravenites finns också med bland favoriterna och jag tycker att han är en av de bästa bluessångarna när han verkligen vill.
	En av de gamla trotjänarna som jag ofta lyssnar på är pappan till den europeiska bluesen, John Mayall. Med sina Bluesbrakers var han ju faktiskt förebilden för all ny vit blues när jag var ung, och han kan fortfarande göra bra spelningar. Han har ju också haft en del storheter med i bandet under åren.Eric Clapton, Mick Taylor och Coco Montoya har ju varit delar av Bluesbrakers. John har gjort en lång rad med skivor men en som jag ofta spelar är Blues For The Lost Days, som innehåller en del lite udda men typiska Mayall-låtar, bland andra just titellåten. Det finns en lång rad fler, kan inte räkna upp alla, men Paul Butterfield, Charlie Musselwhite och Sonny Boy Williamson är olika generationer av munspelare som jag vill ha med.