åter till startsidan
	Människans bästa vän är ju som det sägs hunden, och i det fallet kan jag inte säga emot. Här kommer lite om några av våra labbar genom åren, men vi har även  haft andra raser i familjen. Tyvärr finns inte allt och alla med just nu. Hund för mej är en labrador, och jag kommer så länge det är möjligt att ha en eller flera tassande runt mej. Labben har många egenskaper, ett otroligt sällskap som alltid vill vara med, men också en fantastisk arbetshund med framför allt inriktning mot spåra och söka men även en väldigt bra apportör. Ett bra sätt att utnyttja detta och göra något som hundarna tycker är väldigt kul är att hålla på med spårning och eftersök av vilt. Det har ända från början också varit något som vi hållit på med väldigt mycket, och sedan att antal år har jag och hundarna arbetat med eftersök vid jakt, men numer framför allt eftersök av trafikskadat vilt inom organistationen Nationella Viltolycksrådet, där vi är direkt underordnade polisen. Se gärna med om detta på noseworkers.com.
	Den första labradoren var Bessie, Gunhill's Berika. Hon föddes våren 1971 så det var en del år sedan det hela började. Klassisk labrador av den gamla typen med både stil och fart. Strikt lydnadstränad, men hon älskade att göra bus och kom alltid direkt tillbaka och drog upp ena mungipan och skrattade. Och då kunde man ju inte bli arg på henne.
	Gamla Mallan, Khamse's Amalia, den trogna pinnbäraren, fiskekamraten, "hon som alltid ville vara med" blev nästa labbe. På bilden var hon 12 år, men hängde med på heldagar i skogen trots ålder och krämpor. Hon var en fin och väldigt följsam kamrat som alltid bar på något när vi var ute.
	Borderterriern Olga var mattes favorithund. Hon växte upp tillsammans med den första labben, och var med när Amalia kom med i familjen. Terroriserade så fort hon fick tillfälle husets katt även om det som tur var inte var på blodigt allvar. Bordern är en otroligt tålig och uthållig hund som passar mycket bra tillsammans med en labrador. Hon  kunde hänga med ute på heldagsturer utan att bli trött och strax innan hon skulle fylla 16 år smet hon i skogen för att skrämma livet ur en hare. Drevet gick i nästan 2 timmar för hon gav sej inte. Eftersom hon var mattes hund satte hon ofta husse på plats för att han tog matte ifrån henne.
	Kasper, Aspenhill Stormhatt, tog oss verkligen med storm i ett generationsskifte på labradorsidan. Västgötaspets som med stor energi vallade oss alla, vuxna, barn, äldre labrador och dessutom en liten labradorvalp, och tillät ingen att gå sin egen väg. Vallhundsgenerna var väldigt tydliga och försökte man gå åt sidan blev man direkt nafsad i hälarna. Även Kasper var mattes favorithund och han blev också en utpräglad mattehund. Tyvärr gick både matte och hund bort alldeles för tidigt.
	Tina, SVCH Begin's You're Welcome, föddes i slutet av mars 1995. Hon var som en gevärskula utomhus, blev aldrig trött på att jobba eller motionera och trivdes lika bra på land som i vatten. Sommarvärme eller snövinter spelade inte heller någon roll. Inomhus var hon däremot mycket stillsam och man märkte nästan inte alls av henne. Det bästa hon visste var att få krypa upp i soffan och mysa med mej. Hon kom till oss som omplaceringshund, drygt två år gammal, efter att ha haft en mycket svår uppväxt. Trots detta stabiliserade hon sej fantastiskt snabbt och anpassade sej fint till tillvaron hos oss. Hon blev lugn och stabil och visade inga tecken till minnen från sitt tidigare liv.
	Tina hade bra anlag för att spåra, och vi tränade mycket viltspår. Hon tyckte att det var roligt och blev väldigt uppåt när jag plockade fram spårutrustningen för träning eller prov. Träningen gav verkligen resultat och det gick mycket bra på viltspårsprov. Hon blev snabbt färdig viltspårchampion och efter det började vi med eftersöksträning. Ingen kan se så stolt ut som en hund som får bära hem klöven som belöning efter ett lyckat spårprov. Tina lämnade oss två veckor innan julafton 2005, efter att ha blivit akut sjuk med en våldsam bukinflammation. Inte ens hennes envishet och kondition kunde rå på infektionen och efter några dagars intensivvård efter en lång och komplicerad operation fick hon somna in lugnt och fridfullt. Det är fortfarande ett stort tomrum efter henne.
	Tina fick sällskap av Pepsi, NUCh SUuCH SVCh Tjotte's Second To None. Pepsan anpassade sej väldigt bra i vår familj, och de båda kom väldigt bra överens. De hade mycket sällskap av varandra och stormade runt ordentligt när vi var ute i skogen.  Pepsi hann med att plocka en rad meriter vid spårprov, och blev snabbt viltspårschampion. Hon blev dessutom Norsk- och Svensk utställnings-champion tillsammans med en rad övriga svenska meriter, vilket ju visar att labradoren faktiskt kan ha både "kropp och knopp". Under Pepsis tid gick vi rätt många olika eftersöksutbildningar för att hundarna skulle kunnda användas i praktiskt arbete. Eftersom labbarna alltid gillar att spåra blev det ett väldigt lyckat resultat och både Tina och Pepsan gjorde en rad eftersök av både älg och rådjur som skadats vid jakt. Här Pepsi ute och jobbar med ett eftersök av en påskjuten älgkalv ute på en stormyr i tryckande sommarvärme.
	Pepsi hade jättejobbigt när Tina försvann, matvägrade, sov inte och var verkligen nere. Därför blev det ganska snart ett litet tillskott i labradorfamiljen för att ge henne sällskap. Nykomlingen blev Toots eller Tjotte's  SvCH To Be Or Not To Be, ännu en till liten brunbjörn. Ett litet vilddjur som snart växte till sej och börjarde få fason på både kropp och hjärna. Hon trivdes bra tillsammans med Pepsi och när vi började med spårträning visade hon att hon verkligen tyckte det var roligt och även hon blev ganska snart viltspårschampion.
	Båda damerna tillsammans en vacker oktoberdag ute i skogen. Toots har här blivit fullvuxen till kroppen, men ännu fattades en del mental mognad. Det blev mycket eftersöksträning och hon fungerade bra i arbetet. Tanken var ju att hon skulle kunna ta över efter Pepsi den dagen då Pepsan blev pensionär. Toots hann med ett stort antal lyckade eftersöksarbeten.
	Pepsan blev äldre och det blev dags för ett nytillskott. Tjotte's SvCH Puzzle Piece kom till oss och satte fart på tillvaron. Puzzel påminde mycket om Pepsan i sätt och personlighet. När mesta barnsligheten vuxit bort visade hon en stor trygghet och tillförlitlighet, och växte upp till ett väldigt fint tillskott i flocken. Pepsan blev till slut gammal och somnade stilla och värdigt, och som tur var hade ju Toots sin kompis Puzzel som sällskap. Toos var fortfanade eftersökshunden, men det visade sej att Puzzel också hade fina anlag för spårning och gjorde snabbt stora framsteg under träning. När Tootsie blev äldre var det därför lätt att låta Puzzel ta över arbetsansvaret och hon gjorde många hundra stabila eftersök.
	När Toots blev gammal stormade nästa nykomling in i familjen, Tjotte's Dirty Socks, eller Assa som hon kallas. Full fart, mängder med bus och en riktig terror för de äldre hundarna. Rätt snart visade hon också bra anlag för spårning och redan tidigt spårade hon allt som luktade djur i skogen. Tootsie blev till slut akut sjuk och hennes kropp orkade inte stå emot, så hon somnade in fridsamt och vardigt. Puzzel hade då eftersöksansvaret och påläggskalven Assa låg i träning. När Puzzel blev äldre kunde också Assa ta över arbetsansvaret och blev även hon en stabil och pålitlig eftesökshund. Puzzel blev till slut gammal och trött, och väldigt snabbt försvann hennes ork och hon somnade in. Det medförde ett tomrum som inte var planerat och letandet efter ett nytillskott började.
	Till slut fanns Sota hos Tjotte's kennel, så Sångfågelns Satine blev nykomlingen. Hon accepterades snabbt av Assa som lärde henne alla knep och bus så det blev mycket fart när Assas energi blandades med Sotas barnsligheter. Assa har fortfarande ansvaret för allt arbete, men Sota har kommit långt i träning och gör en del enklare jobb. Hon är väldigt lik Puzzel i personlighet, lugn och aldrig i vägen inomhus men rätt mycket fart ute.